Hemma hos en svensk kulturredaktör

Upphittat på nätet 26: Åke som graffiti

Åke Jävel hemma hos Oscar

Galleri Lancing

Foto: Thomas Rusch

Köpmangården Matöppet Skillinge

Upphittat på nätet 25

Upphittat på nätet 24

Upphittat på nätet 23: Åke Ordür

Upphittat på nätet 22: La perruche noire

FETA FINA BALLAR

Född i slutet av jungfruns tecken, av kvinnligt kön och med så kallad invandrarbakgrund, var det mer eller mindre förutbestämt att jag skulle komma att dras till parker och antasta de män som befann sig inne i dessa parker. Hade ödet haft något annat i beredskap åt mig hade jag troligtvis accepterat även det, men nu var det detta som gällde. Åtminstone enligt min astrolog. Tillsammans hade vi utarbetat ett system där alla stadens parker försetts med ett nummer, vilket skulle göra det enklare för mig att avverka dem i rätt ordning. Park 01 stod överst på listan. Det var en glest bevuxen park fylld av hundägare med hundar. Bara jag var helt utan.

”Det finns feta fina farbröder ute i parken idag. Jag måste vara försiktig”, sa jag högt för mig själv, och upprepade sedan denna fras ytterligare ett par gånger för att verkligen komma ihåg den. Men det hjälpte inte. Jag hade redan fått syn på en farbror som var ute och promenerade tillsammans med sin lilla vovve. Jag var nu därför tvungen att agera.

”Hallå! Jag tappade en slöja!”

Det var jag själv som hade skrikit allt det där. Samtidigt med detta hade jag också tagit av mig min slöja och släppt ner den på marken. Farbrorn med hunden tittade förvånat på mig en stund innan han till slut svarade.

”Ska jag ta upp den?”, sa han.

”Snälla farbror!”, svarade jag.

När han böjde sig ned för att ta upp min slöja hade jag positionerat mig så att jag hade en god överblick över hans rumpa, även om den var instängd i ett par ganska välskurna byxor. Jag lade min högra hand över hans vänstra skinkdel samtidigt som jag sa:

”Feta fina balle”, och ”Vad är priset på denna balle?”

Trots att min fråga bara bestod av sex ord så verkade farbrorn med hunden inte förstå den, och vi tittade dumt på varandra i flera minuter ända tills han kom på någonting att säga.

”Vad menar ni?”, sa han.

Det finns människor som har svårt att förstå väldigt enkla saker trots att de har fina ballar. Han var en av dem.

”Jag kan komma att köpa din balle. Du ska få tusen kronor, men du får inte se med ögonen vad jag ska komma att göra med dig.”

Han förstod uppenbarligen inte någonting av detta heller, men tittade fascinerat på saliven som droppade från min mun och från min haka. När han till slut tog upp slöjan och räckte fram den till mig hade jag redan hunnit peka på den och säga:

”Du får sätta slöjan om ögonen på dig och sedan inte titta på vad jag ska göra.”

Jag hade också lagt mina händer på hans rygg för att bättre kunna styra in honom i ett lågt busksnår som var planterat strax intill. Han hade knutit slöjan hårt om ögonen men envisades ändå med att prata. Det var onödigt.

”Vart går vi?”, frågade han.

”Det är ett ställe där bara vuxna kan leka” svarade jag.

Vilket var sant. Jag hade dragit ner hans byxor och kalsonger och ställt mig på knä framför honom, när han utbrast:

”Nej, jag vågar inte göra det här!”

Jag började nästan gråta. Det var inte sant, men jag hade i alla fall tårar i båda ögonen. Han hade tagit av sig slöjan och tittade på mig, vilket betydde att han hade kunnat se tårarna om han hade tittat efter noggrant. Men det gjorde han alltså inte. Jag var arg. Därför sa jag:

”Jag ska komma att skjuta din hund i huvudet!”

Den enda typ av handeldvapen jag äger är en Harrington & Richardson kaliber 38. Det är ett bra vapen. Jag riktade det mot hans hund, som började skälla med ett ynkligt bjäfsartat litet läte, samtidigt som jag hörde någon skrika något standardmässigt i bakgrunden. Det var hundägaren.

”Inte skada lilla hunden!”, skrek han.

Jag höll min Harrington & Richardson mot huvudet på den lilla hunden och tryckte i princip nästan av, men ändå inte, därför att jag var djurvän. Det var detta som gjorde att jag förbarmade mig över det stackars lilla djuret, som även lät sig lyftas upp för att kunna slicka mig i ansiktet som belöning.

Vi svettades. Både jag och hundägaren svettades. Hunden svettades också, och det föreföll mig som om hela världen svettades därför att det redan var mitten av augusti och högsommar. Det gick runt i huvudet på mig. Jag kände att jag var tvungen att säga något för att ta mig ur situationen. Vilket inte lyckades. Istället gick jag därifrån.

Hundägaren nöjde sig med att skrika någonting ohörbart, men jag var redan för långt borta för att kunna höra vad det var. Så långt borta att jag träffade på en gammal dam med en rollator. Jag gick på henne direkt och sa:

”Lilla hunden är ledsen. Titta, den gråter.”

Vilket var fel, för hunden grät inte alls. Men det märkte inte den gamla damen. Samtidigt pressade jag den lilla hunden mot hennes ansikte. Det var synd om hunden.

”Vad?”, lyckades den gamla damen svara.

Hon hade mycket päls i munnen, men kunde tydligen ändå prata. Sedan sa hon inte mer. Så jag fortsatte att tilltala henne helt på egen hand.

”Ni kan få köpa hunden för tusen kronor.”

Den gamla damen prutade inte ens på priset när jag hjälpte henne att hitta pengarna i hennes plånbok. Det var för att hon var snäll. Sedan var jag ute ur parken och rörde mig snabbt över gatan, eftersom jag ville komma iväg in till nästa park. Den låg drygt två hundra meter bort och var egentligen en golfbana, men hade av praktiska skäl sorterats in bland parkerna och fått beteckningen park 02. Den var glest bevuxen och fylld med golfare med golfutrustning. Bara jag var helt utan.

Så här långt inne i själva berättelsen är jag också tvungen att dementera att jag var född i slutet av jungfruns tecken. Jag var inte heller förutbestämd att dras till parker. Det enda som var riktigt sant var att jag var av kvinnligt kön och hade en så kallad invandrarbakgrund, även om hela den där bakgrunden till största delen var en konstruktion mina föräldrar hade använt sig av för att skaffa sig uppehållstillstånd och få ut någon typ av bidrag. Annars skulle de aldrig ha kommit hit.

För att bearbeta det trauma som detta hade skapat inom mig, hade jag tagit kontakt med de sociala myndigheterna och skaffat mig en handläggare som själv var totalt integrerad inne i det svenska samhället. Aronson. Hans fru var deltidsanställd som hemmafru och dottern levde på att arbeta som au-pair i någon annans hem.

Jag hade också lagt mig till med ett litet svårartat sätt att prata, som redan börjat influera även mitt sätt att tänka och agera, vilket gjorde både mig och min handläggare osäkra.

”Mitt meningsbyggnadssystem är ofullständigt”, brukade jag säga. ”För att jag hade svårt med att integrera inne i samhället. För att föräldrarnas normsystem utövade ett hårt tryck inne i mitt huvud.”

”Ja”, svarade min handläggare då, ”Jag förstår vad ni menar.”

Vilket han naturligtvis inte alls gjorde. Hur kan man förstå hur det går till när ett främmande normsystem trycks in i ett litet barns huvud? Bara för att man vet att det existerar föräldrar med en främmande kulturell identitet kan man inte sitta och låtsas att man fattar hur det hela fungerar.

Aronson satt nu med en massa dokument framför sig.

”Ska jag komma att delges innehållet?”, frågade jag.

”Jag kommer till det. Just nu är jag mest intresserad av vad ni har att säga om polisens agerande i det här fallet.”

”Pratar du om farbrorn med hunden jag mötte inne i park 01?”

”Han är fortfarande på fri fot. Jag syftade snarare på incidenten inne på golfbanan.”

”Golfbanan går under beteckningen park 02. Mina föräldrar har satt mig där som arbetare eftersom jag är minderårig.”

Detta var inte sant, vilket även mina föräldrar hade kunnat intyga, men jag framstod som en bättre människa om jag samtidigt var ett offer för någonting obehagligt.

”Enligt mina anteckningar fyllde ni tjugofyra för litet mindre än en månad sedan”, sa min handläggare.

”Och är därmed inte längre kvalificerad såsom minderårig?”

”Så skulle man kunna uttrycka det.”

”Men det kunde inte mina föräldrar veta när de satte mig där inne i parken.”

”Ni kontaktade alltså polisen i park 02 eftersom ni hade hittat fru Gunnarssons plånbok. En plånbok som precis rapporterats som stulen.”

”Jag sålde en liten hund till fru Gunnarsson inne i park 01. Sedan gick jag vidare till park 02, och då var plötsligt även hennes plånbok där. Fast nu var den helt tom invändigt. Det var därför jag ville ha pengar av polisen som belöning för att jag hittade den.”

”Men polisen vägrade att tillmötesgå er?”

”De gav mig bara tusen kronor. Den var värd mycket mer.”

”Vi ska ordna det här med ersättningen. Varsågod och fyll i det här formuläret.”

Sedan tröttnade jag plötsligt på att sitta inne på kontoret, eftersom jag kände att jag var tvungen att ta mig in på toaletten som låg precis utanför min handläggares kontor, inne i en sorts korridor. Men när jag väl var där så brydde jag mig inte om toaletten längre eftersom jag hade lyckats få tag i hans bilnycklar utan att han hade märkt det, vilket betydde att jag kunde låsa in honom utifrån och sedan springa nerför trapporna och därifrån hoppa in i hans tjänstebil som stod parkerad ute på gatan. Planen var nämligen att förföra hans dotter, vilket han inte visste om. Jag hade därför lyckats ta reda på att dottern alltid blev hemkörd i den där bilen som jag nu satt i. Hon skulle bli överraskad i och med att det var fel person som satt inne i bilen. Men jag tänkte hävda att hennes fader fått en typ av förhinder eller blivit skadad och låg på sjukhus.

Problemet var att jag inte visste hur man involverade sig med döttrar. Något som berodde på att jag var född med en homofob identitet och inte var lagd åt det homosexuella hållet. Och jag kunde inte veta om metoden med att tappa slöjan fungerade på döttrar. Jag hade därför införskaffat en manual i ickenormativ sexuell praktik, rikt illustrerad med sprängskisser föreställande diverse könsdelar, varav nästan alla gick att identifiera som kvinnliga.

Jag kände igen dottern nästan direkt. Hon hade gått fram mot bilens högerdörr, vilken hon också lyckats öppna, precis innan hon klev in i bilen.

”Vem är ni, och var är min pappa?”, sa hon, vilket var nästan exakt den replik jag hade väntat mig.

”Han fick ett förhinder och ringde på en firma som tillhandahöll mig.”

”Så det är ni som ska köra mig hem idag?”

”Först ska vi in i parken. Det är park 03.”

Jag visste på ett ungefär hur bilar kördes och vilka regler som gällde ute på gatorna. Sedan svängde jag och körde rakt in i parken.

”Vad har vi här att göra? Får man överhuvudtaget lov att köra här inne?”, undrade dottern.

Men jag hade redan stannat med bilen, eftersom vi hade råkat ut för ett motorstopp och dessutom var omgivna av ett tätt busksnår som var fuktigt och som täckte hela utsidan av bilen.

”Vi måste kolla gastrycket inne i bilen”, sa jag. ”Det är bäst du går ut innan.”

”Vad menar ni?”

”Du måste ut ur bilen på grund av gastrycket. Snälla! Det är din pappas tjänstebil!”

Hon gjorde som jag bad henne om. Sedan tappade jag min slöja.

”Titta! Jag tappade en slöja!”, sa jag, och pekade samtidigt på slöjan som låg där på marken alldeles avsigkommen.

Hon tittade förvånat på mig en stund innan hon till slut svarade.

”Vill ni att jag ska ta upp er slöja?”

”Snälla!”, sa jag.

När hon böjde sig ned för att ta upp min slöja hade jag positionerat mig så att jag hade en god överblick över hennes rumpa, även om den var instängd i ett par ganska välskurna byxor. Jag lade min vänstra hand över hennes högra skinkdel samtidigt som jag sa:

”Feta fina skinkdel”, och ”Vad är priset på denna skinka?”

”Tycker ni att mina skinkor är fina?”, frågade hon.

Hon hade redan tagit upp slöjan.

”Du får sätta slöjan om ögonen på dig och sedan inte titta på vad jag skall göra”, sa jag.

Jag hade också passat på att lägga båda mina händer på hennes rygg för att bättre kunna styra in henne i ett lågt busksnår som var planterat strax intill. Hon hade knutit slöjan hårt om ögonen men var i övrigt helt tyst, vilket var bra.

”Vi är på ett ställe där bara vuxna kan leka”, sa jag.

Och det var sant. Jag hade redan dragit ner hennes byxor och trosor och ställt mig på knä framför henne, och även sträckt ut hela min tunga, när det plötsligt ringde i hennes mobiltelefon. Det var pappan. Han hade spårat bilen och var redan på väg med polisen. Man kunde höra sirener tjuta som idioter ganska nära. Jag började nästan gråta. Det var inte sant, men jag hade i alla fall tårar i båda ögonen. Dottern hade tagit av sig slöjan och tittade även på mig, vilket betydde att hon hade kunnat se tårarna om hon hade tittat efter noggrant.

”Vi hinner”, sa hon. ”Ni måste bara vara snabbare med tungan.”

Dottern nådde klimax i samma ögonblick som polisen anlände, något som även framgick av polisrapporten. I övrigt konstaterades bara att såväl bil som dotter var fullständigt oskadda. Min handläggare hade ingenting att tillägga. Inte jag heller.

Upphittat på nätet 21: Tjocke-Bo