Det var medan hon knäböjde framför träfiguren föreställande
Sonen som det hände. Han var uppspikad på ett kors. Det var obehagligt, men hon
visste att han skulle komma tillbaka någon gång i framtiden för att hämnas. Det
goda vann nästan alltid på slutet. Ändå bad hon en bön för honom.
Sedan var även prästen där. Han hade ställt sig alldeles
bakom henne så att han skulle kunna se dropparna. Fyra stycken. Lika många som
de rödmålade små dropparna på träfiguren ovanför henne. Han väntade tålmodigt
på att hon skulle resa sig upp från sin undergivna position så att han skulle
kunna be henne att lämna den lokal han hade ansvar för.
Kvinnan är som varelse oren och står i direkt förbindelse
med de krafter som hör underjorden till. Detta gäller i synnerhet under den
period av total orenhet som råder under menstruationsperioden. Allt detta visste
hon. Det var inte något han hade behövt förklara för henne.
Det hela hade varit ett dumt misstag som berodde på att hon
hade dålig koll på alla datum som hopade sig över varandra i kalendern. Hade
hon bara vetat vilken dag det var så skulle hon inte ens ha övervägt att besöka
den Herrens lokal hon nu hade orenat. Men det var flera minuter sedan allt det
där hände och hon var redan på väg hem tätt följd av en massa små röda droppar.
De gjorde henne sällskap ända upp till lägenheten där hon kollapsade på sängen
efter att ha blodat ner i stort sett alla rummen.
Natten blev en lång och svår motorvägssträcka helt utan
drömmar. En tolvtimmarssömn instoppad i en plomberad plåtkabin.
När hon vaknade var det redan förmiddag. Även solen var
uppe. Ett stort antal fåglar kvittrade utanför. Men lägenheten såg osnygg ut.
Det var blod överallt. Även inne på toaletten och ute i hallen.
Men det värsta var köket. Orenheten i läckaget hade redan
hunnit manifestera sig och ur springorna i köksgolvet hade det poppat upp ett
hundratal små varelser som sprattlade och var i behov av uppmärksamhet. Hade
hon varit på ett annat humör skulle hon förmodligen ha tyckt att de var söta.
Men inte nu. Skulle hon bilda familj så skulle det inte gå till på det här
viset.
Det hade funnits en artikel om den här sortens fenomen i det
senaste numret av Scientific Research, som gick ut på att sådana här saker
egentligen inte kunde hända, även om de ibland gjorde det. Hon hade läst
artikeln. Den hade varit intressant. Men hon brydde sig inte så mycket om de
teoretiska detaljerna. Vad hon hade framför sig var ett rent praktiskt problem
som hon var tvungen att lösa.
Hon aborterade dem med hammaren och sög upp resterna med
dammsugaren. Det var inte bra. Hon skulle bli tvungen att kassera den. Men hon
hade inte något val. Hennes pojkvän skulle snart vara där. Det var deras
romantiska dag och kvällen inföll därför tidigt. Redan vid fyratiden.
Hon hade förberett maten dagen innan. Hon hade gått till kyrkan.
Hon hade städat lägenheten. Nu kunde han ringa på dörren närsomhelst. Men hon
var effektiv och den nerblodade lägenheten blev snabbt hur fin som helst, så
när som på en brunröd fläck som täckte hela mattan och som inte gick att få
bort.
Men sedan var det något som rörde på sig i närheten av
kakelugnen. Någonting hon hade missat. Samtidigt knackade det på dörren. Hon
gjorde ett desperat försök att få tag i fostret innan det försvann in i
kakelugnens mörker. Hon borde inte ha låtit luckorna vara öppna. Men nu var det
för sent. Pojkvännen var redan inne i lägenheten. Hon hann precis stänga
luckorna till kakelugnen innan han stegade in i rummet.
Deras gemensamma middag blev ändå lyckad. Rosorna han hade
med sig var fina, vinet var gott och från kakelugnen var det tyst.
Det var oundvikligt att hon skulle vakna tidigt dagen därpå.
Hon hade oavslutade affärer och de gömde sig inne i kakelugnen. Vad hon inte
hade räknat med var det kaos som väntade i det rum där gårdagens middag hade
ägt rum. Luckorna till kakelugnen var öppna och söndertuggade föremål låg
utspridda överallt. Man kunde ha börjat gråta för mindre än det här. Men det
gjorde hon inte.
Hunger kan göra nästan vem som helst desperat. Men det här
var inte normalt. Och nu var även pojkvännen vaken. Han verkade inse att
någonting inte stod rätt till. Kanske var det högen av avgnagda möbler eller
det krossade och söndersmulade porslinet som gjorde honom misstänksam. Jag vet inte.
Eller så gillade han inte att se henne sitta där på golvet och gråta. Det kan
också ha kommit ljud inifrån kakelugnen, för någonting var det som drog honom
dit. Så här efteråt är det svårt att säga vad det var som hände. Kanske hade
han verkligen upptäckt någonting där inne i kakelugnen. Kanske inte. Det mesta
talar för att han hade försökt att dra ut någonting inifrån kakelugnen men
själv blivit indragen.
Sedan var luckorna stängda. Jag tror det var hon själv som
stängde dem. Tystnaden som följde måste ha varit hemsk. Därför satte hon på
radion. Men det hjälpte inte. Så hon fortsatte att städa. Och hon plockade fram
och laddade Mausergeväret.
Vad som sedan följde var egentligen bara en lång väntan. Det
gick nästan en vecka. Men ingenting hände. Till slut bestämde hon sig för att
öppna luckorna. Bara litet. Bara tillräckligt mycket för att det skulle gå att
sticka in pipan.
Det borde ha räckt med ett skott. Ändå fortsatte hon att
skjuta ända tills grannarna bankade på och hotade med att ringa efter polisen.
Hon öppnade då dörren och sköt grannarna. Sedan blev det äntligen tyst.
Hon gick tillbaka till kyrkan. Incidenten med blodet var
fortfarande inte reglerad. Hon skulle bli tvungen att klä av sig och lägga sig
framstupa över bordet inne i sakristian.
Tio rapp per blodsdroppe. Det var straffet. Sedan skulle det
hela vara preskriberat.
Men hon hade kommit för tidigt och hade därför fått ligga
där ganska länge och vänta. En ofrivillig utsöndring av sekret hade blivit
följden.
Prästen hade ställt sig alldeles bakom henne och kunde på så
sätt helt tydligt se de genomskinliga små dropparna. Fyra stycken. Fler än så
handlade det inte om. Lika många som de små dropparna av blod som tidigare hade
profanerat hans kyrka.
Så kom äntligen bestraffningen. Vad han använde för redskap
visste hon inte. Troligtvis en vanlig livrem. Strax efter det fyrtioförsta
rappet nådde hon klimax.
I extasens ögonblick liknade hon träfiguren föreställande
den heliga jungfrun, även den försedd med fyra små genomskinliga droppar, svåra
att få syn på, om man inte visste var de fanns.
Sedan kom skalvet. Hon trodde att det var orgasmens
efterdyningar, vilket var helt fel eftersom inte bara kyrkan utan även hela den
omgivande staden rasade ihop.
Även träfiguren föreställande den heliga jungfrun försvann.
Bara hennes tårar fanns kvar. Fyra stycken. Lika många som dropparna av blod
som hade utlöst det hela.
