fredag 11 juli 2014

Text about Åke Jävel / Åke Ordür (Stripburger #62) by Toby Esterhase


1. If it behaves like a dick, it probably also is a dick

I was really puzzled by the character Ake Javel the first time I saw him in the 57th issue of Stripburger. He reminded me of something, but I couldn’t figure out what it was. It took me a while…quite a long time actually, but then I got it. The thing he reminded me of was my own dick! A part of me that is totally out of control and absolutely anarchic and unpredictable...
And then someone told me that the favorite expression of Ake Javel is “kuken”, which supposedly means dick in Swedish*. And then I knew that I was right; Ake Javel couldn’t be anything but the male sex organ personified…

2. No, not politically correct in Sweden

Creating a hero that might be a personification of the male sex organ must have caused Lars some problem in his home country, I mean, the guy is from Sweden; the most politically correct country in the world today. A country where the male sex organ is seen as an instrument of political and sexual oppression that ought to be abolished in the name of equality**.

3. A nice character would have been better

I’m not trying to defend Lars. I’ve never met the guy. I don’t care about comics really. My personal view is that it would have been a lot better if he had created a nice character instead of this dick. A character that he later could have sold to a big corporation or an NGO pretending to do good things. That would have been so much more profitable, wouldn’t it? And there’s another thing…if you create a strong and individualistic character like Ake Javel, it will inevitably take over the stories you’re trying to write, and destroy them. And this is what has happened to Lars (okay, I haven’t asked him, but it’s kind of obvious isn’t it?). He should have known better. Every comic artist knows how important it is to create a weak and dependent character that can easily be kicked around and be manipulated. Modern graphic novels are full of this shit, and the critics love it…

4. But there’s a positive message

In this fourth chapter of the Ake Javel story (The Demise of the Old World), the whole world is collapsing. Most people would probably see this as something negative, overlooking the fact that this is a necessary prerequisite in the process of liberating the dick. Sigmund Freud would have agreed on this; that with the demise of civilization the dick will finally be set free…maybe for the first time in human history. And this is a great achievement!

* This is something that I have not yet checked.
** Or at least this is what my Swedish friends have told me.

Toby Esterhase

torsdag 12 juni 2014

Galagos historia 01 (Rolf Classon förklarar filosofin bakom förlaget)


Jag vet inte varför förlaget kom till. Det var aldrig meningen att det skulle ha startats upp och än mindre att vi skulle ge ut någonting så dumt som serier. Vi var poeter, vi hade misslyckats som poeter och nu skulle vi hämnas på samhället eller i alla fall delar av det. Resten var oviktigt. Tryckerigubbarna trodde att vi var idioter, att vi skämtade med dem och att vi var kriminella. Vi slog ner dem och hotade med att sabba deras tryckeri och att slå ner dem igen. Det hjälpte inte. Det var för att tryckerierna vi anlitade drevs av fjantar. De ville göra ett bra jobb och trycka på rätt sorts papper med ett rimligt slutresultat vad gällde kvaliteten och allt det där, så att det hela inte beckade igen totalt. Men vi ville trycka skit, vi ville att tryckeriet skulle brinna ner under själva tryckprocessen och att det som eventuellt kom ut ur det skulle vara en helt osäljbar produkt som smulades sönder av sig själv och var så igenbeckad av allt det där vi tryckte på att det varken gick att öppna den ordentligt eller att läsa skiten. Det här var en helt ny estetik som nästan ingen fattade på den där tiden eftersom folk var dumma i huvudet och saknade visioner, men vårt förlag ägdes inte av staten eller av någon annan skitorganisation utan av mig och det var därför det var på det här viset. Och det var därför vi var tvungna att klara oss utan hjälp från tryckerierna och det var så förlaget kom till.

Sedan samlade jag ihop en skara tecknare. Jag ville att de skulle vara tolv stycken därför att jag på något vis var en kristen människa. De flesta av dem hittade jag på olika institutioner. De satt inspärrade och ritade. Nästan alla hade börjat som poeter, de hade misslyckats som poeter och nu var de misslyckade tecknare, vilket inte gjorde någonting eftersom vi betraktade tecknandet som en borgerlig verksamhet som skulle bekämpas. Det var det som var själva drivkraften bakom förlaget, förutom att tjäna pengar som vi sedan kunde byta mot knark. För att få det hela att fungera hade vi installerat oss i den södra delen av staden i någonting som till det yttre liknade ett kollektiv men i själva verket var en auktoritär organisation ledd av en fanatiker. Jag ansattes hela tiden av tvivel och fastade i sju dagar, det var ett misstag, men när det hela var över hade jag utarbetat en plan som gick ut på att sälja förlaget eftersom jag visste att det måste gå under för att sedan kunna återuppstå igen och att tecknarna därefter skulle förneka mig och söka sig till andra förlag, men att jag skulle komma tillbaka igen på slutet och döma dem.
Samtidigt med detta var jag hela tiden tvungen att starta upp nya förlag med nästan likadana namn och samma tecknare, det hade blivit till ett slags inre tvång som det inte gick att ta sig ur och det krävdes en enorm organisation för att hålla reda på alla nya förlag som startades upp. Men ingen av dem gav någonsin ut någonting, de existerade bara som en rent fiktiv konstruktion. Till slut nådde vi en punkt där det hela liksom kollapsade, vilket var en enorm befrielse.