SJUNNESSON

lördag 30 augusti 2014

Mina arbetsredskap

Mina arbetsredskap är för bra. Alla mina pennor fungerar mer eller mindre som de ska. Tuschet är lätt att fylla på och ger en hyfsad svärta. Papperet är relativt tjockt och tåligt. Men har jag verkligen någon nytta av alla dessa perfekta redskap? Stimulerar de inte bara ett kontrollbehov som leder till onödigt tråkiga teckningar?

En teckning blir ju nästan alltid bara bättre när man helt förlorar kontrollen över det man håller på med och då har man ingen nytta av arbetsredskap som är för bra. Jag har därför ganska metodiskt börjat försämra mina arbetsredskap för att på så sätt göra dem svåra eller på gränsen till omöjliga att använda.

Det började i all stillsamhet ute i köket en dag förra året.

Pennor gjorda av moderna plastmaterial är känsliga för värme. Jag lät dem koka en stund. Det var inte planerat. Jag hade kokat potatis tidigare och att de hamnade i det lätt brunfärgade potatisvattnet var nästan ett misstag. Redan efter ett par minuter var pennorna nästan omöjliga att använda. De var fortfarande varma när jag fyllde dem med lika delar tusch och matolja. Andelen matolja var egentligen något i överkant men jag hade bestämt mig för att hålla mig till samma dosering som gäller för en välavvägd gin tonic. Istället för is garnerade jag det hela med litet smuts och diverse matrester jag hittade på golvet. Sedan skruvade jag på locket och skakade pennan. Det tog ett tag att överhuvudtaget få den att fungera men efter en stunds experimenterande hade ett befriande läckage spridit sig klumpvis över den tråkiga blyertsskissen jag jobbat så länge med. Bilden hade plötsligt blivit någonting helt annat än den var tänkt att bli. Den såg nu ut som någonting som någon borde ta hand om och försöka skydda på något sätt. Någon-ting liknande moderskänslor vällde upp inom mig och jag tog den lilla pappersbiten till mitt hjärta direkt.

Jag gjorde den färdig på ett par minuter och gjorde sedan ytterliggare sju nästan likadana teckningar. Jag numrerade dem för att kunna skilja dem åt och somnade sedan nöjd med vad jag hade åstadkommit.

Men redan nästa dag var det roliga slut. Jag hade snabbt lyckats vänja mig vid pennan och dess nycker och visste nu ungefär vad jag kunde vänta mig av den. Jag kokade den ytterliggare ett par timmar utan märkbar försämring. Till slut tröttnade jag och hackade upp skiten i småbitar. Varför ska man egentligen behöva lägga ner en massa tid på att koka upp dyra tyska Rotring 0,35 millimeterspennor när det finns kvistar ute i naturen som det går lika bra att rita med? Kaffesump är en fullvärdig tuschersättning och papper kan man hitta i vilken container som helst. Ingen märker ändå någon skillnad.

Jag har för övrigt helt slutat teckna nu. Jag ägnar mig mycket hellre åt att förstöra arbetsredskap. Det har en egen inneboende destruktiv kraft som är så mycket mer tillfredsställande än att teckna.