Feta fina ballar 01

Född alldeles helt i slutet av jungfruns tecken, av kvinnligt kön och även med så kallad invandrarbakgrund, var det mer eller mindre förutbestämt att jag skulle komma att dras till parker och antasta de män som befann sig där. Hade ödet haft något annat i beredskap åt mig hade jag troligtvis accepterat även det, men nu var det detta som gällde. Åtminstone enligt min astrolog.

Tillsammans hade vi utarbetat ett system där alla stadens parker försetts med ett nummer, vilket skulle göra det enklare för mig att skilja dem åt.

Park 01 var en glest bevuxen park fylld av hundägare som var ute med hundar. Bara jag var helt utan hund.

”De finns feta fina farbröder ute i parken idag så jag måste vara försiktig” sade jag högt för mig själv, och upprepade sedan denna fras ytterligare ett par gånger för att verkligen komma ihåg den. Men det hjälpte inte. Jag hade redan fått syn på en farbror som var ute och promenerade tillsammans med sin lilla vovve. Och nu var jag plötsligt tvungen att agera.

”Hallå farbror jag tappa min halsduk!”

Det var jag som skrek det där. Samtidigt med detta hade jag också tagit av mig min halsduk och släppt ner den på marken. Farbrorn med hunden tittade förvånat på mig en stund innan han till slut svarade.

”Ska jag ta upp din halsduk?” sade han.

”Jag tack snälla!” skrek jag ganska högt.

När han böjde sig ned för att ta upp min halsduk hade jag positionerat mig så att jag hade en god överblick över hans rumpa, även om den var instängd i ett par för all del ganska välskurna byxor. Jag lade min högra hand över hans vänstra skinkdel samtidigt som jag sade ”Feta fina balle” och ”Va är priset på denna balle?”

Trots att min fråga bara bestod av sex ord så verkade farbrorn med hunden inte förstå den, och vi tittade dumt på varandra i säkert flera minuter ända tills han kom på någonting att säga.

”Vad menar du?” sade han.

Det finns människor som har svårt att förstå väldigt enkla saker trots att de har fina ballar. Han var en av dem.

”Jag kan komma att köpa din balle. Du ska få tusen kroner men du får inte se med ögonen var jag ska komma att göra med dig.”

Han förstod uppenbarligen inte någonting av detta heller, men tittade fascinerat på saliven som droppade från min mun och från min haka. När han till slut tog upp halsduken och räckte fram den till mig hade jag redan hunnit peka på den och säga:

”Du får sätta halsduk om ögonen på dig och sedan inte titta på va jag ska göra.”

Jag hade också passat på att lägga mina händer på hans rygg för att bättre kunna styra in honom i ett lågt busksnår som var planterat strax intill. Han hade knutit halsduken hårt om ögonen men envisades ändå med att prata. Det var onödigt.

”Vart går vi?” sade han.

”De är ett ställe där bara vuxna kan leka” svarade jag.

Och det var sant. Jag hade dragit ner hans byxor och kalsonger och ställt mig på knä framför honom, när han utbrast:

”Nej, jag vågar inte göra det här!”

Jag började nästan gråta. Det var inte sant, men jag hade i alla fall tårar i båda ögonen. Han hade tagit av sig halsduken och tittade på mig, vilket betydde att han hade kunnat se tårarna om han hade tittat efter noggrant. Men det gjorde han alltså inte. Jag var arg. Därför sade jag:

”Vuxna svenska män är horor, ja ska komma att skjuta din hund i huvet!”

Den enda typ av handeldvapen jag äger är en Harrington & Richardson kaliber 38. Det är ett bra vapen. Jag riktade det mot hans hund, som började skälla med ett ynkligt bjäfsartat litet läte, samtidigt som jag hörde någon skrika något standardmässigt i bakgrunden. Det var hundägaren. ”Nej, inte skada lilla hunden!” skrek han.

Jag höll min Harrington & Richardson mot huvudet på den lilla hunden och tryckte i princip nästan av, men ändå inte, därför att jag var djurvän. Det var detta som gjorde att jag förbarmade mig över det stackars djuret, som även lät sig lyftas upp för att kunna slicka mig i ansiktet som belöning.

Vi svettades. Både jag och hundägaren svettades. Hunden svettades också, och det föreföll mig som om hela världen svettades därför att det redan var mitten av augusti och högsommar. Det gick runt i huvudet på mig. Jag var tvungen att säga eller göra något för att ta mig ur situationen. Och därför sade jag:

”OK. Jag skjuter inte lilla hunden men mina bröder ska komma att skicka den till Lebanon för att bli självmordsbombare!” Och sedan gick jag därifrån.

Hundägaren följde inte efter mig när jag avlägsnade mig med hans lilla hund i famnen, utan nöjde sig med att skrika någonting ohörbart. Men jag var redan för långt borta för att kunna höra honom. Så långt borta att jag träffade på en gammal dam med en rullator. Jag gick på henne direkt och sade:

”Snälla lilla damen mina bröder är tokiga dom ska komma att skicka hund till Lebanon för att bli självmordsbombare!” samtidigt som jag pressade hunden mot hennes ansikte.

Det var synd om hunden.

”Vad?” lyckades den gamla damen till slut svara. Hon hade mycket päls i munnen, men kunde tydligen ändå prata. Sedan sade hon inte mer, så jag fortsatte bara att tilltala henne.

”Men lilla hunden vill inte komma till himlen. Titta hund är ledsen, den gråter. Ni kan få köpa hund för tusen kroner.”

Vilket var helt fel, för hunden grät inte.

Och damen prutade inte på priset när jag hjälpte henne att hitta pengarna i hennes plånbok. Det var därför att hon var snäll. Sedan var jag ute ur parken och gick över gatan, eftersom jag ville komma iväg till nästa park. Den låg drygt 200 meter bort och var egentligen en golfbana, men hade av praktiska skäl sorterats in bland parkerna och fått beteckningen park 02. Den var fylld med golfare med golfutrustning. Bara jag var helt utan allt det där.