fredag 14 mars 2014

Deconstruction of Romanticism (III)


  1. The Princess
  2. Hero 01
  3. Hero 02
  4. Dead Hero
  5. The Trees
  6. The Apples
  7. The Grass
  8. The Horizon
  9. The House
  10. The Window
  11. The Window-sill
  12. The Roof
  13. The Rain gutter

Deconstruction of Romanticism (I)


Högerhandens hegemoni


Jag skulle beskriva mig själv som en lugn och sansad person. Det är först när jag sätter mig ner och börjar teckna som jag ändrar karaktär. Någonting börjar pumpa runt i kroppen på mig, jag vet inte om det är adrenalin eller vad det är, men det gör mig svettig, yr och aggressiv. Tecknandet har för mig alltid varit en aggressionshandling och resultatet har blivit därefter. Nästan allt jag gör handlar om störda personer som utövar ett mer eller mindre godtyckligt våld mot samhället. Och detta har med tiden kommit att bli ett problem för mig.
På inrådan av min psykolog inledde jag en behandling som gick ut på att gradvis sluta använda högerhanden för att i stället enbart rita med vänster hand. Och det har hjälpt. Aggressionerna är borta, och mina karaktärer har blivit nästintill frikyrkligt välartade. ”Det beror på att högerhanden styrs av den vänstra hjärnhalvan, den kroppsdel man idag anser vara centrum för alla de egenskaper vi räknar som fascistoida och förtryckande”, säger min psykolog. ”Allt fler forskare arbetar idag efter hypotesen att denna del av hjärnan redan tidigt tar kontroll över stora delar av kroppen och att den med hjälp av diverse hormoner även håller resten av kroppen i schack, vilket skulle kunna förklara varför de flesta högerhänta tecknare ritar så stelt och totalitärt omänskligt.” Han nämner Tintin i Kongo och Stina Wirséns lilla svarta figur som exempel på hur illa det kan gå när man ritar med höger hand.
Efter avslutad behandling har jag kommit fram till att min psykolog bara delvis hade rätt. Det går inte att skylla på hjärnan. Ingen människa föds som högerhänt förtryckare. Det handlar inte om biologi. Det handlar om makt. Och det handlar om normativitet. För i tecknarvärlden konstrueras det högerhänta som det normala, medan allt annat ses som någonting avvikande som ska förtryckas. Och vi är alla del av denna maktstruktur.

Men bara några få ser det och vågar reagera. Jag har intervjuat en av dem, en tidskriftsredaktör som på eget initiativ bestämt sig för att kvotera bort alla högerhänta tecknare. ”Vi införde som regel att vi inte fick lov att kontakta en enda högerhänt tecknare utan att först ha kontaktat 400 vänsterhänta”, säger han. ”Och det gav verkligen resultat. Från att tidigare bara ha haft kontakt med ett fåtal vänsterhänta tecknare uppgår deras antal nu till hundra procent, vilket är en otrolig förbättring.” Men initiativ av den här sorten är sällsynta. Överlag går det långsamt, och de flesta tecknare sitter fortfarande fast i högerhandsnormativiteten.
”Men hur ska man kunna åstadkomma en förändring utan att tillämpa våld, eller hot om våld?”, undrar jag. ”Det finns idag förskolor där man helt enkelt binder upp högerarmen på barnen för att hindra den att utvecklas till ett förtrycksinstrument”, säger han. ”Resultatet har blivit väldigt lyckat. Hela samhället tjänar på det här. Är då inte ett visst mått av våld nödvändigt för att åstadkomma en förändring?”
Jag skulle vilja föreslå att vi alla svarar ja på den frågan.

Deconstruction of Romanticism (II)


onsdag 5 mars 2014

Forskningsprojekt X


Vad sker med oss i det ögonblick vi tecknar av en annan person? Vilka normer är det som döljer sig bakom tecknandet och hur samverkar och formar de oss?
Det här är frågeställningar som sedan en tid tillbaka sysselsatt den före detta tecknaren Lars Sjunnesson. Det som egentligen bara var tänkt att bli en krönika för tidningen Tecknaren utvecklade sig istället till ett forskningsprojekt där han försökte ta reda på varför teckning är ett så laddat ämne och varför det väcker så starka känslor hos folk.
”Jag tror att många instinktivt känner på sig att det här med att teckna inte är så harmlöst som det påstås vara, men att det är få som vågar säga detta öppet”, säger han.
Lars har i flera års tid intervjuat förskolebarn vad gäller deras förhållande till tecknande. Då kan det låta så här:
LARS: Är det Kalle som du har ritat av på den där bilden?
LISA: Ja.
LARS: Men Kalle ser ju inte alls ut sådär. Han har inte så stora fötter. Han ser ju helt missbildad ut så som du har ritat honom.
LISA: Men det är bara en teckning fattar du väl.
LARS: Men tror du inte att Kalle uppfattar det som kränkande att du avbildat honom så där?
LISA: Äh!

Lars har genom sina många intervjuer velat visa hur intimt tecknandet hänger samman med upprätthållandet av maktstrukturerna i vårt samhälle.
”Alla de här sakerna hänger ihop”, säger han. ”Tecknandet förekommer ju i alla sammanhang numera, det är till exempel inte ovanligt att självmordsbombare ägnar sig åt just teckning innan de ska ut på ett uppdrag.”
”Varför är det så här tror du?”, frågar jag Lars.
”Men det ger ju en enorm känsla av makt det här, att sitta och rita av sina offer ur felaktiga vinklar och kanske med för stora huvuden.”
Själv tror jag att vi redan som barn liksom skolas in i en struktur som bygger på ett förakt för det avtecknade, och att detta sedan leder till förtryck och våldsanvändning.
När jag nämner detta för Lars så nickar han instämmande och säger: ”Ja det är mycket som talar för att det är på det viset. Att avbilda något har ju blivit liktydigt med att ge det en lägre status. Det är en sorts degradering det här, som är oerhört kränkande. Det blir så tydligt att tecknande bara handlar om makt, och det är det som gör det hela så obehagligt.”

Men Lars är trots allt optimistisk. ”Det finns idag förskolor där man bannlyst teckning helt och hållet, och det ser jag som oerhört positivt”, säger han.
”Men tror du att verkligen att tidningen Tecknarens läsare kommer att vilja ta till sig den här kunskapen?”, undrar jag. ”Här handlar det ju om en grupp människor som tjänar grova pengar på just det som du kritiserar.”
Lars är noga med att poängtera att han inte är ute efter att skuldbelägga just tecknarna som grupp, men säger ändå att det är där man måste börja. ”Det är oerhört sorgligt att det ska behöva vara såhär. Det bästa vore naturligtvis om det hela kunde regleras på frivillig väg utan tvång eller hot om våld. Men folk förstår inte alltid sitt eget bästa.”
Och med de orden avslutar vi det här resonemanget.