Forskningsprojekt X

Vad sker med oss i det ögonblick vi tecknar av en annan person? Vilka normer är det som döljer sig bakom tecknandet och hur samverkar och formar de oss?

Det här är frågeställningar som sedan en tid tillbaka sysselsatt den före detta tecknaren Lars Sjunnesson. Det som egentligen bara var tänkt att bli en krönika för tidningen Tecknaren utvecklade sig istället till ett forskningsprojekt där han försökte ta reda på varför teckning är ett så laddat ämne och varför det väcker så starka känslor hos folk.

”Jag tror att många instinktivt känner på sig att det här med att teckna inte är så harmlöst som det påstås vara, men att det är få som vågar säga detta öppet”, säger han.

Lars har i flera års tid intervjuat förskolebarn vad gäller deras förhållande till tecknande. Då kan det låta så här:

LARS: Är det Kalle som du har ritat av på den där bilden?

LISA: Ja.

LARS: Men Kalle ser ju inte alls ut sådär. Han har inte så stora fötter. Han ser ju helt missbildad ut så som du har ritat honom.

LISA: Men det är bara en teckning fattar du väl.

LARS: Men tror du inte att Kalle uppfattar det som kränkande att du avbildat honom så där?

LISA: Äh!

Lars har genom sina många intervjuer velat visa hur intimt tecknandet hänger samman med upprätthållandet av maktstrukturerna i vårt samhälle.

”Alla de här sakerna hänger ihop”, säger han. ”Tecknandet förekommer ju i alla sammanhang numera, det är till exempel inte ovanligt att självmordsbombare ägnar sig åt just teckning innan de ska ut på ett uppdrag.”

”Varför är det så här tror du?”, frågar jag Lars.

”Men det ger ju en enorm känsla av makt det här, att sitta och rita av sina offer ur felaktiga vinklar och kanske med för stora huvuden.”

Själv tror jag att vi redan som barn liksom skolas in i en struktur som bygger på ett förakt för det avtecknade, och att detta sedan leder till förtryck och våldsanvändning.

När jag nämner detta för Lars så nickar han instämmande och säger: ”Ja det är mycket som talar för att det är på det viset. Att avbilda något har ju blivit liktydigt med att ge det en lägre status. Det är en sorts degradering det här, som är oerhört kränkande. Det blir så tydligt att tecknande bara handlar om makt, och det är det som gör det hela så obehagligt.”

Men Lars är trots allt optimistisk. ”Det finns idag förskolor där man bannlyst teckning helt och hållet, och det ser jag som oerhört positivt”, säger han.

”Men tror du att verkligen att tidningen Tecknarens läsare kommer att vilja ta till sig den här kunskapen?”, undrar jag. ”Här handlar det ju om en grupp människor som tjänar grova pengar på just det som du kritiserar.”

Lars är noga med att poängtera att han inte är ute efter att skuldbelägga just tecknarna som grupp, men säger ändå att det är där man måste börja. ”Det är oerhört sorgligt att det ska behöva vara såhär. Det bästa vore naturligtvis om det hela kunde regleras på frivillig väg utan tvång eller hot om våld. Men folk förstår inte alltid sitt eget bästa.”

Och med de orden avslutar vi det här resonemanget.