Högerhandens hegemoni

Jag skulle beskriva mig själv som en lugn och sansad person. Det är först när jag sätter mig ner och börjar teckna som jag ändrar karaktär. Någonting börjar pumpa runt i kroppen på mig, jag vet inte om det är adrenalin eller vad det är, men det gör mig svettig, yr och aggressiv. Tecknandet har för mig alltid varit en aggressionshandling och resultatet har blivit därefter. Nästan allt jag gör handlar om störda personer som utövar ett mer eller mindre godtyckligt våld mot samhället. Och detta har med tiden kommit att bli ett problem för mig.

På inrådan av min psykolog inledde jag en behandling som gick ut på att gradvis sluta använda högerhanden för att i stället enbart rita med vänster hand. Och det har hjälpt. Aggressionerna är borta, och mina karaktärer har blivit nästintill frikyrkligt välartade. ”Det beror på att högerhanden styrs av den vänstra hjärnhalvan, den kroppsdel man idag anser vara centrum för alla de egenskaper vi räknar som fascistoida och förtryckande”, säger min psykolog. ”Allt fler forskare arbetar idag efter hypotesen att denna del av hjärnan redan tidigt tar kontroll över stora delar av kroppen och att den med hjälp av diverse hormoner även håller resten av kroppen i schack, vilket skulle kunna förklara varför de flesta högerhänta tecknare ritar så stelt och totalitärt omänskligt.” Han nämner Tintin i Kongo och Stina Wirséns lilla svarta figur som exempel på hur illa det kan gå när man ritar med höger hand.

Efter avslutad behandling har jag kommit fram till att min psykolog bara delvis hade rätt. Det går inte att skylla på hjärnan. Ingen människa föds som högerhänt förtryckare. Det handlar inte om biologi. Det handlar om makt. Och det handlar om normativitet. För i tecknarvärlden konstrueras det högerhänta som det normala, medan allt annat ses som någonting avvikande som ska förtryckas. Och vi är alla del av denna maktstruktur.

Men bara några få ser det och vågar reagera. Jag har intervjuat en av dem, en tidskriftsredaktör som på eget initiativ bestämt sig för att kvotera bort alla högerhänta tecknare. ”Vi införde som regel att vi inte fick lov att kontakta en enda högerhänt tecknare utan att först ha kontaktat 400 vänsterhänta”, säger han. ”Och det gav verkligen resultat. Från att tidigare bara ha haft kontakt med ett fåtal vänsterhänta tecknare uppgår deras antal nu till hundra procent, vilket är en otrolig förbättring.” Men initiativ av den här sorten är sällsynta. Överlag går det långsamt, och de flesta tecknare sitter fortfarande fast i högerhandsnormativiteten.

”Men hur ska man kunna åstadkomma en förändring utan att tillämpa våld, eller hot om våld?”, undrar jag. ”Det finns idag förskolor där man helt enkelt binder upp högerarmen på barnen för att hindra den att utvecklas till ett förtrycksinstrument”, säger han. ”Resultatet har blivit väldigt lyckat. Hela samhället tjänar på det här. Är då inte ett visst mått av våld nödvändigt för att åstadkomma en förändring?”

Jag skulle vilja föreslå att vi alla svarar ja på den frågan.