Jag skulle beskriva mig själv som
en lugn och sansad person. Det är först när jag sätter mig ner och börjar
teckna som jag ändrar karaktär. Någonting börjar pumpa runt i kroppen på mig,
jag vet inte om det är adrenalin eller vad det är, men det gör mig svettig, yr
och aggressiv. Tecknandet har för mig alltid varit en aggressionshandling och
resultatet har blivit därefter. Nästan allt jag gör handlar om störda personer
som utövar ett mer eller mindre godtyckligt våld mot samhället. Och detta har
med tiden kommit att bli ett problem för mig.
På inrådan av min psykolog inledde
jag en behandling som gick ut på att gradvis sluta använda högerhanden för att
i stället enbart rita med vänster hand. Och det har hjälpt. Aggressionerna är
borta, och mina karaktärer har blivit nästintill frikyrkligt välartade. ”Det
beror på att högerhanden styrs av den vänstra hjärnhalvan, den kroppsdel man
idag anser vara centrum för alla de egenskaper vi räknar som fascistoida och
förtryckande”, säger min psykolog. ”Allt fler forskare arbetar idag efter
hypotesen att denna del av hjärnan redan tidigt tar kontroll över stora delar
av kroppen och att den med hjälp av diverse hormoner även håller resten av
kroppen i schack, vilket skulle kunna förklara varför de flesta högerhänta
tecknare ritar så stelt och totalitärt omänskligt.” Han nämner Tintin i Kongo
och Stina Wirséns lilla svarta figur som exempel på hur illa det kan gå när man
ritar med höger hand.
Efter avslutad behandling har jag
kommit fram till att min psykolog bara delvis hade rätt. Det går inte att
skylla på hjärnan. Ingen människa föds som högerhänt förtryckare. Det handlar
inte om biologi. Det handlar om makt. Och det handlar om normativitet. För i
tecknarvärlden konstrueras det högerhänta som det normala, medan allt annat ses
som någonting avvikande som ska förtryckas. Och vi är alla del av denna
maktstruktur.
Men bara några få ser det och
vågar reagera. Jag har intervjuat en av dem, en tidskriftsredaktör som på eget
initiativ bestämt sig för att kvotera bort alla högerhänta tecknare. ”Vi
införde som regel att vi inte fick lov att kontakta en enda högerhänt tecknare
utan att först ha kontaktat 400 vänsterhänta”, säger han. ”Och det gav
verkligen resultat. Från att tidigare bara ha haft kontakt med ett fåtal
vänsterhänta tecknare uppgår deras antal nu till hundra procent, vilket är en
otrolig förbättring.” Men initiativ av den här sorten är sällsynta. Överlag går
det långsamt, och de flesta tecknare sitter fortfarande fast i
högerhandsnormativiteten.
”Men hur ska man kunna åstadkomma
en förändring utan att tillämpa våld, eller hot om våld?”, undrar jag. ”Det
finns idag förskolor där man helt enkelt binder upp högerarmen på barnen för
att hindra den att utvecklas till ett förtrycksinstrument”, säger han.
”Resultatet har blivit väldigt lyckat. Hela samhället tjänar på det här. Är då
inte ett visst mått av våld nödvändigt för att åstadkomma en förändring?”
Jag skulle vilja föreslå att vi
alla svarar ja på den frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar