Jag inledde min tecknarkarriär med att rita stereotypa bilder av poliser. Jag ritade dem försedda med Hitler-mustasch, svart uniform, pickelhuva, koppel och batong. Vad jag inte visste då var att jag ägnade mig åt att reproducera en internationellt erkänd negativ ikon, den så kallade polishitler-stereotypen©. Och eftersom jag inte heller kände till normkritiken på den här tiden var jag också totalt okunnig om vilket fruktansvärt maktmedel som döljer sig bakom användandet av en stereotyp. Ett maktmedel med vars hjälp man kan reducera en individ från att vara en individuell varelse till att bli enbart en tom symbol. Vi vet ju alla hur poliser framställs i Tintinalbumen (numera allmänt erkända som kränkande). De framställs som korkade och fördomsfulla fjantar. Och det här har satt sina spår i Hergés hemland Belgien, där förtroendet för ordningsmakten idag är så lågt att det går att begå en massa olika brott helt utan påföljd. Situationen har blivit ohållbar. Allt fler poliser vägrar att se sig själva som poliser och landet håller på att splittras. En belgisk polis jag nyligen lärt känna menar rentav att det idag har gått så långt att det inte längre är möjligt för en icke-polis att rita en polis utan att göra sig till en del av en maktstruktur som förtrycker polismakten.
”Jag ritar själv poliser ibland”, säger han, ”men bara stora rosafärgade poliser som plockar blommor på en äng. Det är så här jag vill att man ska uppfatta polisen. Det är en bra och icke-stereotyp bild.”
Problemet bottnar kanske i att så många, särskilt de som är verksamma som tecknare, ser tecknandet som en rättighet. Vilket det naturligtvis inte är. Inte när det sker på någon annans bekostnad. Och det gör det alltid. Därför måste själva tecknandet problematiseras,
och folk måste göras uppmärksamma på att tecknarnormen bygger på användandet av förtrycksredskap som stereotyper och karikatyrer.
Uttrycket ”pennan är mäktigare än svärdet” har ofta tolkats som ett försvar för yttrandefriheten. Det är fel. Vad det betyder är att pennan är ett mycket värre förtrycksredskap än vad ett vapen någonsin kan bli.
Själv har jag fått nog av allt det här och helt slutat teckna. Istället ägnar jag mig åt frivilligt hjälparbete för att ta hand om polisfamiljer. Det har gjort att jag kommit att lära känna flera poliser och även upptagits i deras gemenskap. Många av dem har barn. De flesta av de här barnen är svårt traumatiserade och ägnar dagarna åt att begå brott. Jag har stor skuld i detta, och det faktum att många av mina böcker med stereotypa bilder av poliser fortfarande finns att tillgå på offentliga bibliotek gör att jag vill passa på att rikta en vädjan till landets bibliotekarier att snarast möjligt förpassa de här böckerna till en avdelning dit låntagarna inte har tillträde. För lika viktigt som det är att skydda våra minsta barn från böcker som skildrar olika former av snusk som något normalt, lika viktigt är det att skydda våra barn mot stereotypa bilder av ordningsmakten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar