fredag 14 juli 2017

ORENT BLOD

Det var medan hon knäböjde framför träfiguren föreställande Sonen som det hände. Han var uppspikad på ett kors. Det var obehagligt, men hon visste att han skulle komma tillbaka någon gång i framtiden för att hämnas. Det goda vann nästan alltid på slutet. Ändå bad hon en bön för honom.
Sedan var även prästen där. Han hade ställt sig alldeles bakom henne så att han skulle kunna se dropparna. Fyra stycken. Lika många som de rödmålade små dropparna på träfiguren ovanför henne. Han väntade tålmodigt på att hon skulle resa sig upp från sin undergivna position så att han skulle kunna be henne att lämna den lokal han hade ansvar för.
Kvinnan är som varelse oren och står i direkt förbindelse med de krafter som hör underjorden till. Detta gäller i synnerhet under den period av total orenhet som råder under menstruationsperioden. Allt detta visste hon. Det var inte något han hade behövt förklara för henne.
Det hela hade varit ett dumt misstag som berodde på att hon hade dålig koll på alla datum som hopade sig över varandra i kalendern. Hade hon bara vetat vilken dag det var så skulle hon inte ens ha övervägt att besöka den Herrens lokal hon nu hade orenat. Men det var flera minuter sedan allt det där hände och hon var redan på väg hem tätt följd av en massa små röda droppar. De gjorde henne sällskap ända upp till lägenheten där hon kollapsade på sängen efter att ha blodat ner i stort sett alla rummen.
Natten blev en lång och svår motorvägssträcka helt utan drömmar. En tolvtimmarssömn instoppad i en plomberad plåtkabin.
När hon vaknade var det redan förmiddag. Även solen var uppe. Ett stort antal fåglar kvittrade utanför. Men lägenheten såg osnygg ut. Det var blod överallt. Även inne på toaletten och ute i hallen.
Men det värsta var köket. Orenheten i läckaget hade redan hunnit manifestera sig och ur springorna i köksgolvet hade det poppat upp ett hundratal små varelser som sprattlade och var i behov av uppmärksamhet. Hade hon varit på ett annat humör skulle hon förmodligen ha tyckt att de var söta. Men inte nu. Skulle hon bilda familj så skulle det inte gå till på det här viset.
Det hade funnits en artikel om den här sortens fenomen i det senaste numret av Scientific Research, som gick ut på att sådana här saker egentligen inte kunde hända, även om de ibland gjorde det. Hon hade läst artikeln. Den hade varit intressant. Men hon brydde sig inte så mycket om de teoretiska detaljerna. Vad hon hade framför sig var ett rent praktiskt problem som hon var tvungen att lösa.
Hon aborterade dem med hammaren och sög upp resterna med dammsugaren. Det var inte bra. Hon skulle bli tvungen att kassera den. Men hon hade inte något val. Hennes pojkvän skulle snart vara där. Det var deras romantiska dag och kvällen inföll därför tidigt. Redan vid fyratiden.
Hon hade förberett maten dagen innan. Hon hade gått till kyrkan. Hon hade städat lägenheten. Nu kunde han ringa på dörren närsomhelst. Men hon var effektiv och den nerblodade lägenheten blev snabbt hur fin som helst, så när som på en brunröd fläck som täckte hela mattan och som inte gick att få bort.
Men sedan var det något som rörde på sig i närheten av kakelugnen. Någonting hon hade missat. Samtidigt knackade det på dörren. Hon gjorde ett desperat försök att få tag i fostret innan det försvann in i kakelugnens mörker. Hon borde inte ha låtit luckorna vara öppna. Men nu var det för sent. Pojkvännen var redan inne i lägenheten. Hon hann precis stänga luckorna till kakelugnen innan han stegade in i rummet.
Deras gemensamma middag blev ändå lyckad. Rosorna han hade med sig var fina, vinet var gott och från kakelugnen var det tyst.
Det var oundvikligt att hon skulle vakna tidigt dagen därpå. Hon hade oavslutade affärer och de gömde sig inne i kakelugnen. Vad hon inte hade räknat med var det kaos som väntade i det rum där gårdagens middag hade ägt rum. Luckorna till kakelugnen var öppna och söndertuggade föremål låg utspridda överallt. Man kunde ha börjat gråta för mindre än det här. Men det gjorde hon inte.
Hunger kan göra nästan vem som helst desperat. Men det här var inte normalt. Och nu var även pojkvännen vaken. Han verkade inse att någonting inte stod rätt till. Kanske var det högen av avgnagda möbler eller det krossade och söndersmulade porslinet som gjorde honom misstänksam. Jag vet inte. Eller så gillade han inte att se henne sitta där på golvet och gråta. Det kan också ha kommit ljud inifrån kakelugnen, för någonting var det som drog honom dit. Så här efteråt är det svårt att säga vad det var som hände. Kanske hade han verkligen upptäckt någonting där inne i kakelugnen. Kanske inte. Det mesta talar för att han hade försökt att dra ut någonting inifrån kakelugnen men själv blivit indragen.
Sedan var luckorna stängda. Jag tror det var hon själv som stängde dem. Tystnaden som följde måste ha varit hemsk. Därför satte hon på radion. Men det hjälpte inte. Så hon fortsatte att städa. Och hon plockade fram och laddade Mausergeväret.
Vad som sedan följde var egentligen bara en lång väntan. Det gick nästan en vecka. Men ingenting hände. Till slut bestämde hon sig för att öppna luckorna. Bara litet. Bara tillräckligt mycket för att det skulle gå att sticka in pipan.
Det borde ha räckt med ett skott. Ändå fortsatte hon att skjuta ända tills grannarna bankade på och hotade med att ringa efter polisen. Hon öppnade då dörren och sköt grannarna. Sedan blev det äntligen tyst.
Hon gick tillbaka till kyrkan. Incidenten med blodet var fortfarande inte reglerad. Hon skulle bli tvungen att klä av sig och lägga sig framstupa över bordet inne i sakristian.
Tio rapp per blodsdroppe. Det var straffet. Sedan skulle det hela vara preskriberat.
Men hon hade kommit för tidigt och hade därför fått ligga där ganska länge och vänta. En ofrivillig utsöndring av sekret hade blivit följden.
Prästen hade ställt sig alldeles bakom henne och kunde på så sätt helt tydligt se de genomskinliga små dropparna. Fyra stycken. Fler än så handlade det inte om. Lika många som de små dropparna av blod som tidigare hade profanerat hans kyrka.
Så kom äntligen bestraffningen. Vad han använde för redskap visste hon inte. Troligtvis en vanlig livrem. Strax efter det fyrtioförsta rappet nådde hon klimax.
I extasens ögonblick liknade hon träfiguren föreställande den heliga jungfrun, även den försedd med fyra små genomskinliga droppar, svåra att få syn på, om man inte visste var de fanns.
Sedan kom skalvet. Hon trodde att det var orgasmens efterdyningar, vilket var helt fel eftersom inte bara kyrkan utan även hela den omgivande staden rasade ihop. 
Även träfiguren föreställande den heliga jungfrun försvann. Bara hennes tårar fanns kvar. Fyra stycken. Lika många som dropparna av blod som hade utlöst det hela.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar